Den 2 maj 2013. En dag jag aldrig någonsin kommer att glömma. Dagen då Veberöds AIF dam vann över Dalby GIF i DM med 4-2. Dagen då jag bara skulle spela 45 minuter för att skona min kropp. Dagen då jag 5 minuter innan halvlek skadar mitt knä.

Ska jag bli fotbollsinvalid vid 23 års ålder? Ska jag komma tillbaka till planen? Doktorns ord " Du kanske ska fundera på om du ska fortsätta hålla på med fotbollen?" Hur kan en person få för sig att säga så? Fotbollen betyder ALLT för mig, det är den jag är. Utan fotbollen så vet jag inte riktigt var jag har migsjälv.

När skadan skedde, så hade jag precis mött en boll och tagit ner den på låret, då möter en Dalbyspelare mig varpå jag lyfter bollen över henne och springer runt henne. När jag ska ta ner bollen så hoppar jag, utan någon spelare i närheten, och när jag sätter ner mitt högra knä, känner jag en sådan obeskrivlig smärta. Det kändes ungefär som att man sågar mitt knä rakt av, och flyttar överdelen snett framåt åt höger. Jag kände direkt att här stod inte allt rätt till. Jag faller ner på planen och skriker, jag skrek för fulla muggar, har nog aldrig skrikit så högt någon gång. Jag skrek " Jag svär att det hoppade ur led, jag svär att det hoppade ur led!!!" Jag fick typ panik. Och allt jag önskade var att min pappa hade varit där.

Jag fick tryck på knäet och domarna hjälpte till att bära mig av planen. Fy för i helvete vad ont det gjorde. Jag menar, jag har skadat mig förr, varit borta i två år pga min ljumske, min stressfraktur förra året, stukade fötter, jag har skadat knäna lite tidigare med uttänjda ledband, men INGENTING har gjort så ont som detta gjorde.

Jag ringde pappa och mamma som tog bilen och kom till Dalby. Jag hade aldrig ringt pappa om jag inte kände att detta var illa. Pappa la om trycket, hårt och korrekt, och jag skulle försöka ta mig till bilen. En tjej i laget som inte spelade hade ett par kryckor med sig som jag lånade för att hoppa till bilen.

Väl hemma fick Andreas möta mig på parkeringen med kryckorna vi hade hemma och jag hoppade in. Mamma hjälpte mig att lägga om knäet efter jag hade haft det hårda trycket på, och jag kunde knappt röra tårna. Fick även två stycken värktabletter av mamma, ganska starka. Vi bestämde att jag skulle åka till akuten på morgonen efter, men först skulle jag överleva natten. Jag sov något de första timmarna bara, tack vare värktabletterna, men det var svårt att slappna av och jag låg vaken flera timmar och fick linda om knäet ett par gånger. Vi åkte in till akuten så jag var där vid kvart över sju, sen körde Andreas vidare till jobbet. Jag kom till väldigt fort och fick träffa en vanlig sjuksköterska som ställde de sedvanliga frågorna och sedan fick jag vänta på Ortopeden som inte skulle vara på plats förrän halv nio. Som tur var hade jag förberett mig och tagit med en bok.

När jag väl fick hoppa in där på kryckorna jag hade med mig fick jag träffa en sköterska där som i stort sett frågade vad jag hade gjort och sedan fick jag vänta på läkaren.

När läkaren kom fick jag ta av mitt tryck på knäet och vi pratade om vad jag hade gjort. Hon behövde göra en undersökning av knäet, som gjorde FÖRBANNAT ont, och tårarna sprutade. Läkaren sa där de få orden jag inte ville höra, att det var mitt korsband som var skadat. Tårarna kom igen som ett brev på posten. Läkaren ville också göra en röntgen bara för att utesluta att där var några skelettskador. Jag fick inte vänta jättelänge på röntgen och resultatet dröjde inte jättelänge heller. Inga skelettskador. Läkaren ville säkerställa att det inte var något som hade låst sig i knäet eftersom jag inte kunde böja eller sträcka på det, så för att kunna göra det fick hon först tömma mitt knä som var ganska svullet, hon fick ut 1 ½ spruta med blod, och sen sprutade hon tandläkarbedövning rakt in i knäet för att bedöva så att hon kunde böja det sen. Jag blev lämnad i fred och blev ombedd att försöka böja och sträcka på knäet så att bedövningen skulle sprida sig. När hon sen skulle böja knäet så storgrät jag igen så ont det gjorde, men det gick. Inget som hade låst sig iaf. Läkaren berättade att jag skulle få smärtstillande utskrivet, pratade lite allmänt om korsbandsskador, hon kunde inte säga hur pass skadat korsbandet var, utan jag behövde vidare undersökning när svullnaden och smärtan hade lagt sig. Jag fick även ett knäskydd som jag skulle ha tills vidare, och kryckorna hade jag redan.

Nu har det gått 12 dagar sedan det hände. De första dagarna levde jag i förnekelse, det var bara en hemsk dröm som jag skulle vakna upp ur närsomhelst. Jag försökte gå till jobbet i måndags, men jag tog mig nog vatten över huvudet där. På kvällen hade jag förbannat ont i knäet och ont i huvudet och det blev inte mer jobb gjort den veckan..

Jag har fått en tid till en doktor, den 21 maj nästa vecka ska jag till Ortopedkliniken i Malmö till Dr Ulf Sigurdsson. Jag kunde givetvis inte låta bli att försöka hitta info om honom så efter lite besök på Google så visade det sig att han har både spelat handboll och fotboll, gått på fotbollsgymnasium och var/är läkare för handbollslandslaget, så han vet nog vad han pratar om och kan relatera!!

Den här veckan har varit tuff, riktigt tuff. Både mentalt och fysiskt. Jag har bra dagar, och dåliga dagar. Idag är en dålig dag, och igår också. Ibland kan jag bara börja gråta utan någon anledning, eller när jag ser en fotbollsmatch eller träning. Tänker mycket på min framtid just nu, inte bara fotbollsmässigt, utan yrkesmässigt också..

Det är jobbigt med alla som ställer frågor om vad som har hänt, och jag försöker att hålla ansiktet på plats och berätta utan att börja gråta. Jag kan nu nästan sträcka benet helt ut, och jag kan böja det ganska mycket, om än inte fullt ut. Jag kan gå korta sträckor utan kryckorna, och det är så skönt!!!

En dag, då ska jag vara tillbaka på planen och leda mitt lag framåt igen, det är en sak som är säker.

// Elin # 21

 

Johanna Henningson

14 maj 2013 13:10

Jättefin blogg du har! Besök gärna min och lämna en kommentar om vad du tycker!

http://sveajohanna.blogg.se

 

Iza

14 maj 2013 13:25

Ta det lugnt!!

http://izalundell.blogspot.se

 

Peter Hansson

14 maj 2013 14:26

Kämpa på vännen! Jag är övertygad att du inom snar framtid står på planen igen.

 

Helen

14 maj 2013 17:21

Det kommer ordna sig Elin även om det känns tufft nu. När smärtan har lagt sig och du vet hur du ska träna upp ditt knä igen så kommer du tillbaka.
Du får ha tålamod och tänka på det som är positivt.
Du har Andreas, er nya lägenhet och hela familjen runt omkring er. Och fördelen är också att nu hinner du läsa hur många böcker som helst och jag kan komma bort och lära dig sticka ;-).

KRAM till dig. Du är en riktig kämpe!!!
<3<3<3

http://vuxenmamman.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Något jag redan har insett är att detta kräver väldigt mycket planering med viktväktarna. Jag ska försöka sätta mig varje kväll och planera morgondagen. Igårkväll förberedde jag dagens frukost, som var ett recept från Viktväktarboken. Häll 5 msk ...

Idag har varit en bra dag. 31 av 32 PP intagna, och en cykelrunda gjord på 35 minuter ca. Härligt. Idag har det känts bra med maten, middagen idag blev faktiskt i stort sett exakt som vi brukar äta, kycklingpastasallad. Något mindre frukt och...

Tisdag idag, blev en tidig morgon då Freja vaknade redan 05.50 och hon somnade inte om.. Så vi steg upp vid 07 och åt frukost. Andreas var hemma idag så hela familjen var samlad, mysigt. Jag har börjat äta naturell kvarg med blåbär i, det sätter en h...

Som rubriken lyder så är det nu dags för nya tag. Nya rutiner och nytt liv.   I torsdags var jag på mitt första viktväktarmöte, och skrev in mig. Jag känner att det är dags att ta hjälp med min vikt, för jag har försökt så oerhört många gånger...

Tänk om man skulle börja blogga igen.. :)   Nybliven mamma, nyopererad i knäet och ska tillbaka och spela fotboll är det tänkt :) ...